QR-koden kom till i under mitten av 1990-talet i Japan, först hos ett dotterbolag till Toyota för att hålla koll på bilar och bildelar, innan idén spreds över världen. Själva kodsystemet är tacksamt då det kan innehålla väldigt mycket data och idag, med till exempel moderna smarta telefoner, så är det inbyggt i kamerafunktionen eller i olika appar, t.ex. i Swish, Bank-ID med flera.
QR står för Quick Response och innehåller information sparat i det pixelmönster vi ser allt oftare idag, totalt kan man som mest lagra ca 4000 tecken i en standard QR-kod. En extra smart funktion är att koden innehåller dubblerad information så även om upp till 30% av koden är förstörd eller saknas så är den fortfarande läsbar av en skanner.
Apple är dessutom på väg att ta QR-koder ett steg längre med det som kallas App Clips där man skall, genom att skanna en QR-kod, starta ett minimalistiskt program, som en nedbantad app, och exekvera olika funktioner, direkt och bara genom att skanna en specifik kod.
Även om ingen personlig information hanteraas vid skanning av en QR-kod så kan naturligtvis kodens skapare se hur många gånger en kod skannats, vilka IP-adresser de skannande enheterna har, vilka operativsystem som skannat koden och så vidare, motsvarande samma information som du lämnar efter dig när du surfar via webben.
QR-koder är antingen statiska eller dynamiska, helt beroende av behovet hos den som skapar koden. Är det enbart för inloggningsinfo till ett trådlöst nätverk så är det (oftast) en statisk QR-kod, en som kan användas av alla som ser den. Skall du däremot ta betalt för något så skall ju koden innehåla mycket mer specifik information om just det specifika köpet, då använder man en dynamisk kod, en som genereras för varje köp.
Hur byggs koden upp?
- Positionsmarkörer
- Inställningsmarkörer
- Tidsmönster
- Versionsinformation
- Formatinformation
- Data och felkorrigeringsnycklar
- ”White space”, det vill säga områden som enbart finns för att ”rama in” övrig information.